Jag som är innehavare av  kennel Tibridge är Denise Magnusson.

Lite kort om mig och varför jag har valt att föda upp just American Staffordshire terrier.

Mitt namn har Ni redan förstått vad det är. Jag är 25 år ung och är 156cm lång med nätta 55kg. Bor i ett hus på 130kvm ute på landet i Hjo Kommun. Här bor jag med min sambo Micke och våra hundar, grisar, getter och katt. Kennelnamnet kommer från staden jag startade kenneln i, Tibro. Ti=Ti Bro=bridge.

Micke kom till kenneln sommaren 2011. Tillsammans med honom blev kenneln med barn också då han har 5 stycken. Ingen av dom bor hos hos på heltid men tre av dom är här varannan helg. Micke har tidigare haft rottweiler. Vi tycker båda två att det är intressant med etologi så vi tränar mycket tillsammans med hundarna.

Mitt hundintresse började som 9 åring då vi köpte en vuxen shetland sheepdog som jag tränade och tävlade agility med. Efter henne kom Kelly som var blandning mellan schäfer/leonberger. Detta var den hund som vi tränade mest med, vilket energipaket! Kelly är den hund som har satt starkast spår i mitt hjärta av hundarna vi har haft hemma. Vi hade även fler sheltisar och renrasiga leonberger under min uppväxt.

När jag var 12 år så flyttade vi till ett hundpensionat i Kungälv (2 mil norr om göteborg) som min mor var föreståndare för, det var här som intresset för amstaff och dess släktingar satte sin grund. Detta är alltså åren runt 99-00 då det var otroligt mycket hundkamper i göteborgsområdet. De hundar som omhändertogs av polis kom då till oss för boende och kärlek.

Från denna tiden har jag många historier på lager och tårarna rinner bara jag tänker på det. USH för dessa hemska människor som utstätter hundar för sådant lidande!

Jag skaffade min första egna hund när jag var 14 år, en papillon tik. Valet på papillon föll eftersom de är smidiga att ha med sig och bra som första hund. Farmor som hon hette var med mig överrallt, smugglade även med henne i skolan då och då. Hon har vart min klippa i livet, räddat mig från döden ett antal gånger. Nackdelen med mitt stora hundintresse var att jag skolkade en hel del från högstadiet för att ta hand om alla hundarna hemma, jag mådde som bäst när jag var med hundarna på hemmet. Men sommaren mellan 7:an och 8:an så insåg jag att jag kunde inte fortsätta så för då skulle mina betyg inte räcka för att bli veterinär, ja det hade jag bestämt mig som 12 åring att jag skulle bli! Betygen steg i taket och studenten gav mig 19,2 i snitt betyg. Jag valde dock att inte studera vidare av flera anledningar men en av dem var att jag inte skulle hinna med att skaffa min drömras, Amstaff.

När jag var runt 16 år tog jag hand om Nikita, en blandning av amstaff/pitbull typ. Hon var då 2 år och hade inte haft det lätt innan mig. Jag fick avliva henne bara några månader efter att hon kom till mig då hon attackerade en schäfer hane och jag ansåg då under de omständigheter som var att hon skulle få somna. Hon hade lidigt tillräckligt.

2003 var jag i Spanien och arbetade på ett hundhem i en månad som volontär. Oj vad jag lärde mig mycket där nere men den historien kan vi ta en annan gång. 1,5 månad efter att jag kom hem där ifrån så åkte jag upp till Stockholm för att hämta Strumpan som kom från Spanien, vaccinerad och klar. Ytterligare 6 månader efter det så åkte jag och min bästa vän ner och hämtade hem Tarzan, en stor pälsig björn. Nej en hund men han ser ut som en gosig nalle. Han bodde hos mig i 4 år tills han blev tillräckligt gammal för att inte orka med att ta promenader på bestämda tider, han blev gammal och stel så han flyttade hem till min mamma som bor i hus så där bor han nu med 5 tjejer. Tarzan kom hit för att han hade bott i hundgården på hundhemmet i nästan 5 år och jag kände att han inte skulle behöva dö så utan hämtade hem honom istället. Sedan visade det sig att han var max 3 år gammal när han kom hit vilket bara blev en bonus för oss.

2006 kom Gato, också från samma hundhem. Han tog jag hem själv med hjälp av Richard. Anledningen var att han hade hittats utanför hundhemmets hitteområde och skulle då avlivas vilket jag inte kunde ta och talade tydligt om för polisen som lämnade in honom att "Nej det ska han inte för han har ett hem i Sverige nu". Dock så fick han göra som ahn ville nere på hundhemmet under de 6 månader som det tar att vaccinera honom så när han kom hit så var han vad folk kallar en "problemhund". Problem blev det eftersom han var 76cm i manke och vägde ca 65 kg. Att ha en sådan stor hund som svarar upp med hårda naffsanden varje gång man sa emot gick inte. Vi gav honom ett år men ingen förbättring skedde så han fick somna in.

Och 2007 så skaffade jag mig min amstaff tik. En vuxen tik på 2 år och vilken hund! Hon hette Nikita i gamla hemmet men vi fick ju självklart döpa om henne så hon är döpt efter min mormor och heter Gilla (med G inte J).

Vi har hunnit med mycket under våra år ihop. Först tränade vi räddningshundsträning men det gick inte ihop sig med tränaren där så vi la av. Vi tränade även viltspår. 2009 fick hon två diskbråck som opererades 2 december 2009 så hon blev pensionär och tyvärr blev hon inte helt bra och fick avlivas på grund av smärtor hösten 2010. Jag behöll en valp efter Gilla, älskade lilla Harry. Tyvärr fick även han diskbråck och var en mycket aktiv hund som aldrig skulle klara av en så påfrestande operation och konvalisenstid så han avlivades samma dag som sin mamma =(

2010 kom våran lilla papillontik Chosan till oss. Chosan har ett mycket härligt temperament, hon är framåt, modig och full av energi som aldrig tar slut.

För mig är amstaff en arbetande hund, de behöver mycket stimulering inte bara promenader och soffsovande.

Deras envishet passar perfekt då jag är likadan, sådan matte sådan hund ;) På en av mina tröjor här hemma så står det "STARK, STOLT OCH TRYGG", det är precis vad jag och min ras är!

Storleken är perfekt! Lagom hög och kompakt. Pälsen är underbar då jag själv inte är kapabel till att ha en långhårig hund, glömmer borstningen..

Om Ni har frågor så tveka inte att ringa eller mejla!